Brottsoffer

2012-07-01

Idag frågar polisen inte alltid om den utsatte vill ha stöd, och rapporterar normalt sett inte en brottsutsatt till socialtjänsten förutom när det gäller en del ungdomar.  Bild: Nordicphotos

Fördelningen av samhällets resurser mellan gärningsmän och brottsoffer har många gånger upplevts som skev. Brottsoffer känner sig osynliga och bortglömda och sällan vet de vad som väntar om det blir rättegång. Socialstyrelsen har de senaste åren gett ut flera rapporter och utbildningsmaterial om våld mot kvinnor och barn som har bevittnat våld.
– Nu fanns det ett behov av att bredda synen och påminna socialtjänsten om att de har ett ansvar för alla brottsoffer i en generell mening. Det är många människor som söker sig till socialtjänsten av olika anledningar och vår vägledning vill uppmärksamma socialsekreterarna om att det kan finnas en brottsutsatthet bakom ett biståndsbehov som man med frågor kan lyfta fram och eventuellt hänvisa vidare, säger Cristina Josefsson, utredare på Socialstyrelsen.

För några år sedan gjorde Göteborgs stad en för landet unik kartläggning av det brottsofferstöd som finns i kommunen för att se vad som saknades och hur det kunde förbättras. Det unika med studien var att utvärderingen skulle göras med forskningsanknytning och att båda sidor skulle få uttala sig, både stödgivare och brottsoffer. En av slutsatserna var att

 "...[p]å grund av tidsbrist, hög arbetsbelastning samt ständigt budgettryck tycks stadsdelarnas socialkontor i många fall motverka snarare än uppmuntra till att invånarna vänder sig till socialkontoren när de utsatts för brott. Generellt verkar inte heller de brottsutsatta...//...ha sett det som naturligt att vända sig till socialtjänsten."

Ann Hanbert är socionom med lång erfarenhet av brottsofferstöd. Hon har arbetat med stödarbete efter diskoteksbranden 1998 då 63 ungdomar dog, varit initiativtagare till Stödcentrum för unga brottsoffer i Göteborg och arbetet med fokus på brottsofferfrågor i Göteborgs brottsförebyggande råd (Tryggare och Mänskligare Göteborg). Ann har också koordinerat den stora kartläggningen.
– Tidigare har samhällets resurser främst riktats till gärningsmannen, men de sista åren har även de brottsutsattas behov av stöd uppmärksammats. Socialtjänstlagen från 2001 klargjorde att kommunen och socialnämnden ska ta ansvar för stöd till brottsoffer. Det behöver dock inte ske genom socialkontoren utan genom ideella föreningar som får kommunala bidrag, säger hon.

Utvärderingen i Göteborg visade emellertid att det var en djungel av verksamheter som hade kontakt med olika brottsutsatta och att resurserna behövde samordnas för att få en överblick. Det var helt enkelt för svårt att hitta rätt, både för dem som jobbade med, och dem som själva var brottsutsatta.
– Det viktigaste är att ge ett gott bemötande och kanske erbjuda stödsamtal till den som är drabbad, att ge bekräftelse på att du är utsatt, och många gånger är det tillräckligt. Det sätter igång positiva spiraler. Börjar det i fel ända med ett dåligt bemötande kan det istället försvåra återhämtningen. Vid behov måste socialtjänst, polis och andra aktörer veta vart man kan slussa vidare så att den utsatte snabbt erbjuds kvalificerat brottsofferstöd, säger Ann Hanbert och fortsätter:
– Det kan vara oerhört centralt att någon tar initiativet och erbjuder stöd när man varit utsatt för brott. Det visar att samhället ser och bekräftar även brottsoffret. Men då måste den brottsofferstödjande verksamheten få vetskap om att det har hänt något. Som det ser ut idag så frågar polisen inte alltid om den utsatte vill ha stöd och rapporterar normalt sett inte en brottsutsatt till socialtjänsten förutom när det gäller en del ungdomar.

Göteborgsutvärderingen konstaterade också att
"just socialsekreterarens breda kompetens och kontaktnät vad gäller rättsväsende, stöd- och boendeformer, ersättningssystem, socialförsäkringar och juridik och rättsprocesser [förefaller] vara viktiga för att tillgodose behoven hos flera...//...brottsutsatta."

Det håller inte Eva Larsson, generalsekreterare på Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ), med om.
– Vi kan säga att brottsofferkunskapen inte finns hos socialtjänsterna idag, men vägledningen säger att de ska bygga upp den. När det gäller kvinnofridsområdet så finns det en helt annan beredskap än vi kan se när det gäller brottsoffer generellt. Idag finns det bristfälliga kanaler för att nå brottsutsatta och inriktningen är ofta mot ekonomiskt bistånd, men det är inte alltid det som brottsutsatta behöver, säger hon.
Snarare behövs bearbetande samtal och rådgivning. Samma person kan ena gången vara gärningsman och nästa gång brottsoffer, därför är det viktigt att båda insatserna är lika snabba.
– Vi ser att brottsofferstödjande insatser också är brottsförebyggande. Får man inte stöd att bearbeta något man har varit med om så kan man senare bli gärningsman. Många som är gärningsmän idag har en gång varit brottsoffer, säger Eva Larsson.

Sven-Erik Alhem, ordförande för BOJ, kallar Socialstyrelsens vägledning för banbrytande. Det är första gången som det blir tydligt att alla aktörer i samhället ska samverka för att göra det bästa för brottsoffret. Under sin tid som åklagare upplevde han ibland hur utlämnade brottsoffren kunde känna sig och att de tydde sig till honom som om han som åklagare stod oreserverat på deras sida.
– Det är viktigt att socialtjänsten får en vägledning till de olika behov som finns, inte minst för de anhöriga till mördade barn som kan ha ett livslångt lidande. En del stöd kan behövas under mycket lång tid. Det fina med vägledningen är att socialtjänsten nu har ett uttalat ansvar att hänvisa en person till rätt myndighet eller organisation, även om ett behov inte ligger på deras bord så ska de hjälpa den brottsutsatte vidare, säger han.

Till skillnad från många tidigare tjocka och detaljerade publikationer som Socialstyrelsen gett ut så menar Cristina Josefsson att den nya vägledningen är betydligt mindre och ger lättare överblick.
– Tanken är att personalen kan ta fram den här vägledningen när de är tveksamma. Den ger allmän orientering om brottsofferdiskussionen de senaste åren och pekar på grupper som socialtjänsten ofta kommer i kontakt med, och om det behövs så finns det fler handböcker.

Hans P.A. Karlsson