I Sverige fryser folk också ihjäl

Socionomen följer upp prisbelönt reportage om hemlösa EU-medborgare.

2011-01-31

Adrian, 42 år från Rumänien. För några veckor sedan kom Adrian från Norge. I jakten på arbete som möbelsnickare åker han runt mellan de nordiska länderna och Tyskland.  Bild: Elisabeth Edén

Stureplan sover aldrig. Stockholms mesta utekvarter är upplyst och inbjudande. Tunnklädda flickor och välkammade överklassynglingar går på krogen alla veckans dagar. Här råder ingen brist på pengar.

Är man på partyhumör blir man extra generös och kan tänka sig att dela med sig några kronor av sitt överflöd. Så Stureplan är inte bara Stockholms nöjescentrum. Birger Jarlsgatan från tunnelbaneuppgången och fram till mötesplatsen under den välkända svampen är också kantad av tiggande, hemlösa män. Nästan uteslutande är de polacker eller rumäner. EU-medborgare med rätt att röra sig fritt över gränserna. Och rätt att stanna varhelst de vill, så länge de kan försörja sig. Sedan upphör rättigheterna.

En av dem som tigger här ikväll är Adrian, 42 år från Rumänien. Han har lager på lager av jackor, en filt och en skylt. Det är alldeles i början av december men redan råder det som fått namnet rysskyla.  För några veckor sedan kom Adrian från Norge. I jakten på arbete som möbelsnickare åker han runt mellan de nordiska länderna och Tyskland. I somras lade han asfalt med de irländare som brukar dyka upp samtidigt som svenska villaägare plockar fram utemöblerna. 

Nu har han blivit bestulen på både pass och pengar. Sover i en bankomathall eller väntar på Centralstationen. När Centralen stänger brukar han ta en kopp kaffe på närmaste McDonalds. Om han har råd. Han vill inget hellre än åka hem. Han kan få bo i en släktings hus över vintern. Men ambassaden vill inte ge honom någon biljett. Inte socialjouren heller. Adrian säger att han kontaktat dem tre gånger.
– De har ordnat biljett hem åt andra rumäner, säger han. Men de var romer, det är ju inte jag.

Maj-Stina Samuelsson är chef för Stockholms socialjour. Hon känner inte igen Adrians berättelse. De senaste veckorna har det varje dag kommit EU-medborgare till hennes medarbetare och bett om hjälp med en biljett hem. Under november beviljades tolv hemresor för EU-medborgare utanför Norden.
– Vi kan göra en individuell prövning och se om vi kan ge nödhjälp. Då är det klart att det är skillnad om det är minus eller plus 20 grader ute. Jag vill inte se någon som fryser ihjäl på Stockholms gator.

Om man får en biljett hem, kan man i avvaktan på resan också få sova någon natt inomhus på härbärge. Men det är ingen rättighet, EU-medborgare omfattas inte av Socialtjänstlagen. Och det finns ingen skyldighet för Stockholms stad att släppa in EU-medborgare på härbärgen.
– Om vi erbjuder hemresa är det också ofta så att de inte vill åka hem nu, att de inte vill flyga utan hellre ta tåget för de vill stanna på härbärge i Tyskland. Det här är människor som har det svårt i sina hemländer, det är inte lätt att komma hem tomhänt. 

– 50 personer frös ihjäl förra året i Warszawa, säger Tomaz. De flesta var hemlösa. Vi har det bättre här.

Samma sak sa han och Anna när Socionomen träffade dem för tio månader sedan då de bodde i minus 20 grader i sin inredda boplats under Slussen. (Läs reportaget i Socionomen nr 2/2010) Där bor de fortfarande. Men nu har de bara en säng och en presenning. Deras ”hem” brann upp. Det var personalen på den intilliggande rockklubben Debaser som räddade dem från att bli innebrända.

De här tio månadernas hårda liv har satt tydliga spår. Tomaz är berusad när de sitter i T-banan vid Stureplan och tigger. Anna har åldrats tio år på tio månader.

Under de tio månaderna har de också delat lägenhet under en kort period med andra polacker. Men för att betala hyra måste man ha jobb. Och så slitna som de ser ut idag blir det nog svårt att ordna ett arbete.

Men de är glada åt sina nya grannar: Irena, 28, jobbar som städerska hemma hos folk under helgerna. Hennes man Mario har inget jobb nu. De sover bredvid Anna och Tomaz under Slussen. Alla är polacker. Tanken slår oss, att Irena ser ut som, och låter som, Anna gjorde för ett år sedan. Pigg och entusiastisk. Och med alla dörrar stängda bakåt: Det de en gång ägt i Polen är sålt.

Uppsökarna Pertti och Jorge känner väl till Anna och Tomaz. De stöter på dem när de rör sig ute på stan. Men EU-medborgarna är inte uppsökarnas uppgift. De är ingens ansvar. Ändå har uppsökarna tagit Anna och Tomaz till sjukhus för akutsjukvård. Det har de rätt till. Och det var nog tur att de gjorde det, för flera av dem som sover ute har TBC.

Pertti berättar att den uppsökande vårdpersonal som han har pratat med skattar att alla i den här nya gruppen hemlösa har allvarliga hälsoproblem. Alla är sjuka. När vi pratar med dem om jobbet som uppsökare är Pertti arg och Jorge mera resignerad.
– Vi började fråga våra chefer för tre år sedan vad vi ska göra med den här gruppen. Men svaret vi får är ett icke-svar. Vi ska inte prioritera den här gruppen.
– Om de får rätt till tak-över-huvudet då kommer enorma mängder hit, säger Jorge. Det är komplicerat. Men ingen kan vara oberörd av att se hur de har det. Det känns inte bra att vi lämnar ansvaret till välgörenhetsorganisationer. Att vi ringer andra och ber dem komma med filtar.

Uppsökarna har börjat ha med sig kläder och filtar ut på gatorna som en ren nödåtgärd. Något måste man ändå göra tycker de. Att arbeta på det sättet som uppsökare var otänkbart för bara några år sedan. Då kallades det för att man ”riskerade att hjälpa folk att stanna kvar i hemlöshet”. Men då gällde det svenska medborgare, förstås. Svenska hemlösa ser vi knappast några alls under våra kvällar ute med uppsökarna och i Klara Kyrka.

Uppsökande arbete ska väl riktas mot de mest utsatta grupperna? Är inte det den här gruppen?
– När man inte har gjort någonting, då har man inte heller gjort någonting fel, konstaterar Pertti.

Så berättar han med stolthet om den ungdomskultur som just nu växer fram i Helsingfors hamn, bland husvagnslägren där. Att finska ungdomar och andra hjälparbetare finns på plats, lagar mat, stöttar och skyddar de romer som bor där.
– När får vi se en liknande rörelse i Sverige? undrar Pertti.

Anna Fredriksson och Maria Korpskog