Kvar i stan

2011-06-23

Man umgås över alla gränser, här kan 13-åringar som åker in till city för första gången med lätthet få kontakt med 40-åriga missbrukare.  Bild: Elisabeth Edén

Första gången ”Sixten” skulle åka buss på egen hand åkte han raka vägen in till Sergels Torg. Då var han 13 år, idag är han 17. Han har ärr efter skärsår på armarna och visar upp några danssteg för oss. Dansen heter Melbourne shuffle och stegen kallas för ”running man” och ”t-step”. Det är snyggt. Vi har aldrig tidigare sett något liknande. Han vill inte att vi ska använda hans riktiga förnamn för då kan socialtjänsten i hans kommun bli orolig.
– Plattan är kul. Här hänger nästan alla jag gillar. Det är lite för mycket droger här bara.

I trappan på väg ner till Plattan sitter hundratals ungdomar. Kvällen är ung och varm. Några killar kommer bärande på en gigantisk bergsprängare av den typ som alla strandraggare hade på 1980-talet. Musiken som dånar ut är Timbuktus nya sommarhit ”Resten av ditt liv”. Nere vid ingången till tunnelbanan ligger haschröken tät. Där syns även Lugna Gatans gula jackor. Vi pratar med ”Musse”, en av Lugna Gatans medarbetare i city.

Hur känns det att vara tvungen att anmäla en tonåring till socialtjänsten? Är det svårt?
– Nej, det är inte svårt. Vi gör ganska ofta orosanmälningar. Och vi pratar alltid med killen eller tjejen först, vi går aldrig bakom ryggen på någon. Efteråt brukar de komma fram och tacka oss. Ibland är det skönt att någon bryr sig om och lägger sig i.
Det värsta ”Musse” har varit med om under sina fyra år i city var när Lugna Gatan ensamma hamnade mitt i ett huliganslagsmål. Då var de rädda. Annars är det rätt lugnt.

Medelåldern bland ungdomarna som hänger vid Plattan är 15-16 år. Men man umgås över alla gränser, här kan 13-åringar som åker in till city för första gången med lätthet få kontakt med 40-åriga missbrukare. Och fort går det! Pelle Broman från Ungdomsjouren beskriver tonåringarna så här:
– Hit kommer de som har det bökigt hemma på något vis. De kanske inte har några kompisar i sin skola och så träffar de massor av nytt folk här och blir som en enda stor familj!

En tjej som heter Felicia kommer fram och kramar Pelle Broman. Hon vill gärna bli intervjuad. Felicia är 17 år och har hängt på Sergels Torg i flera år. Hon hade det trassligt hemma och hade alla sina vänner på Plattan. Till sist blev hon familjehemsplacerad. Men det fungerade inte särskilt bra, hon har fått byta familjehem två gånger. Nu har hon äntligen hittat rätt. Hon läser till kock och håller som bäst på att fundera ut den middag hon tänker bjuda sin familjehemsmamma på till helgen. Det ska bli fläskytterfilé med rotfruktsgratäng och chokladfondant till efterrätt.
– Visst rökte jag hasch när jag var yngre, men efter att min brorsa dött av en överdos har jag slutat. Min familjehemsmamma vet det och hon litar på mig.

Det är precis så surrealistiskt att vistas på Plattan som det låter. Det är dofter, danssteg, matrecept, musik och kramar – och det sida vid sida med ett etablerat, tungt missbruk.

Hit till Stockholms city söker sig olika grupper av ungdomar, de som kallar sig för emo, eller alternativa, olika invandrargrupper, till exempel från Irak, unga musiker och andra som inte passar in hemma i sitt förortsområde. Lena Barrow, Ungdomsjouren:
– Det finns en väldig acceptans här på Plattan. Flera som vi vet har blivit mobbade tidigare har hittat en gemenskap. En annan grupp är hemmasittarna, de som inte går i skolan alls. De syns ofta här på dagarna.
Ungdomsjouren finns på Sergels torg för att det är en känd riskmiljö. Under våren har det varit extra stökigt, med mycket våld. Dessutom har antalet ungdomar som tillbringar sin tid här ökat. Pelle Broman:
– Under våren har det inte varit särskilt hög polisnärvaro på Plattan så ungdomarna har kunnat höja ribban där. Det har blivit en irriterad stämning, även bland de vuxna och vid några tillfällen har de triggat igång varandra till pöbelliknande slagsmål.

Andra ställen Ungdomsjouren besöker dagligen är Malmskillnadsgatan och Centralstationen: att leta efter rymlingar är en stor del av deras uppdrag. Karin Norlin Bogren är chef för Ungdomsjouren och beskriver situationen så här:
– Under hela 2010 hade citygruppen 160 uppdrag, 87,5 procent av dessa har en problematik där ungdomen avviker under kortare eller längre perioder. De flesta som sticker är flickor och medelåldern är ungefär 15 år. Att vara på rymmen är väldigt farligt. Det är svårt att hitta dem. Ungdomar på rymmen kan bo hos vuxna missbrukare eller andra olämpliga personer. Ibland förekommer det att man får mat och husrum i utbyte mot sex. I ett ärende bodde en ungdom hos en man som var dömd för våldtäkt.

Många av flickorna som rymt hamnar i den sortens prostitution. En 16-åring hittades förra året genom polisens spaningsarbete på nätet. Hon hade inget missbruk och ingen tidigare kontakt med socialtjänsten. Polisen hade gillrat en sexköpsfälla. Karin Norlin Bogren igen:
– En 16-åring som sitter och äter en mazarin på café kanske väntar på en kund. Det är svårt att urskilja prostitutionen på T-centralen, men vi har hittat några vid datorerna på Centralstationen. En annan sak som är typisk för sommaren är att då ökar våldtäkterna, av ungdomar mot ungdomar.

Man burkar säga att det vanliga är att de yngre rymmer från något. Det kan vara bråk med föräldrar, stökiga hemmiljöer. De äldre rymmer till något. Kanske en festival som mamma och pappa sagt nej till. Några av ungdomarna är på rymmen från någon institution. På Sundbo som drivs av Statens Institutionsstyrelse och ligger sju kilometer utanför Fagersta är Arne Andersson institutionschef.
– Mycket är spontant och handlar om impulser när det gäller tonåringar. Det finns mer som lockar från olika håll på sommaren och det finns olycklig kärlek som ska redas ut. Många institutioner ligger ju på vischan, så det vanligaste är att man avviker när man är på permission. Dramatiska rymningar eller fritagningar är sällsynta, säger han.

På Sundbo sitter tungt kriminella pojkar mellan 16 och 21 år. Om de rymmer är det i de flesta fall polisen som hittar dem, många är kända på hemorten.
– De som avviker tas ganska fort om hand, men det finns också de som lyckats ta sig utomlands. Och så är det de som kommer tillbaka självmant. Man ska veta att vi tar 1000-tals beslut om permission och ur det perspektivet är det väldigt få som avviker. De allra flesta kommer tillbaka från permissionerna. Men om en enda person är mycket rymningsbenägen kan det påverka statistiken negativt.
Avviker man till sin hemort blir man tagen, men tar man sig hela vägen till Stockholm kan man vara på rymmen ett tag. Pelle Broman på Ungdomsjouren menar att en unge på rymmen kan hålla sig undan rätt länge, i alla fall i några månader om han eller hon är klipsk och håller sig borta från de platser som Ungdomsjouren besöker.

Ska man, som förälder, vara orolig om tonåringarna hänger på Plattan?
– Visst ska man vara det. Jag skulle aldrig vilja ha mina barn där. Platsen är en inkörsport till många farliga saker. Barn blir kontaktade av vuxna missbrukare. Det ser vi dagligen.
Men ”Totto”, 13 år och kompis till ”Sixten” är inte orolig.
– Jag känner mig trygg här.
”Totto” satt bara för något år sedan och målade plastfigurer på ”Games workshop” vid Gallerian. Hans föräldrar tror fortfarande att han är där.
– Jag har fått så många kompisar här. Vi bara sitter här i trappan och filosoferar och kollar på folk. Kanske är det respektlöst av mig att inte berätta för familjen, jag har en bra familj, men vuxna tycker ju att Plattan är ett dåligt häng.

”Totto” är nöjd med sina planer for sommaren, han har en hel del inplanerat. Mycket handlar om musik, att få producera på Fryshuset och att spela med bandet.
– Musiken är mitt liv, det som gör mig lycklig.
Kompisen DonnaLie, 16, målar naglarna med ett fint grönt nagellack och berättar om vad som är bra med Sergels Torg:
– Första gången var jag lite rädd här. Men sedan lärde jag känna folk och då blev det riktigt kul. Nu är jag här varje dag. Jag är helt ensam om min stil i min skola, men här finns det fler som är som jag.

Pelle Broman tycker att föräldrar borde fråga sina tonåringar vart de tar vägen.
– Man ska vara jobbig, ifrågasätta, ringa kompisars föräldrar och bråka med barnet. Det är naturligt för oss föräldrar att tro gott om våra barn. Men ibland måste man också ta reda på fakta.

I detta nummer av Socionomen kan du läsa vidare om hur polisen och Maria Ungdom i Stockholm arbetar med ungdomarna.

Anna Fredriksson och Maria Korpskog