Lever marknadskrafterna sitt eget liv?
2011-12-02 | Uppdaterad 2011-12-09
LEDARE. Ett säkert sätt att ta reda på hur socionomerna uppfattat privatiseringen i socialtjänsten är att studera debatten i Socionomen under 80-, 90- och 2000-talet. Vi har under alla decennier uttryckt ett politiskt missnöje. Under 80-talets sista år angrep vi speciellt byråkratiseringen i den offentliga sektorn som vi ansåg medförde ett distansförhållande till klienten och hindrade det sociala arbetets utveckling. Parallellt med dessa tongångar framträdde i texterna ett allt starkare intresse för privatiseringen i socialt arbete.
90-talskrisen skapade oro över det begränsade ekonomiska handlingsutrymmet. Besparingar och nedskärningar, både när det gällde personal och insatser, var farhågor från 90-talets start. Den offentliga sektorn ansågs även fortsättningsvis vara ineffektiv och resursslukande och administrationen överbyråkratisk, trög och stelbent. Trycket på socialkontoren ökade och vi började tillämpa köp- och säljsystem där vi konkurrensutsatte den kommunala verksamheten. Socialtjänstpropositionen -82 framhöll att den enskilt bedrivna vården skulle vara ett komplement till den offentliga, men på 90-talet var förhållandet det motsatta. Parallellt med missnöjet av den offentliga sektorn höjdes nu kritiska röster mot vårdprofitörerna där många ansåg att vinstintresset blivit större än intresset för klienten.
Trots att tillväxten ökade och arbetslösheten minskade på 2000-talet, så växte inkomstklyftorna samtidigt som besparingspolitiken fortsatte. Politiker ville lägga utredningar på entreprenad. JO sade nej med motiveringen att grundläggande principer om kontinuitet och helhetssyn sätts ur spel. Forskare ansåg att politiken var kortsiktig och splittrad och i forskningssupplementet analyserades enskilda socionomers drivkraft att starta eget. Viljan att privatisera kunde bero på olika orsaker som i sin tur riskerade påverka förutsättningarna för det sociala arbetets framtida existens, löd forskarnas slutsats. Lagen om valfrihetssystem trädde i kraft 2009, och landets kommuner och landsting fick möjlighet att lägga all verksamhet som inte var myndighetsutövning på entreprenad. Socionomen granskade i samband med detta villkoren för den nya lagen och ställde sig frågande till vilka garantier den egentligen kunde ge om bättre hjälp till medborgaren.
Och här står vi nu. Den senaste debatten har gjort oss uppmärksamma på att vi faktiskt inte har en aning om vad konkurrens i välfärdssektorn innebär för brukaren. Fakta i detta nummer pekar på att vi bör undersöka socialtjänsten närmare: Forskning visar att ett bredare vårdutbud varken kan peka på lägre kostnader eller högre kvalitet för klienter inom individ och familjeomsorgen. Ändå är vinstsyftande företag vanligare här jämfört med andra välfärdssektorer. De privata bolagens vinster inom välfärdsområdet är i genomsnitt dubbelt så höga som övriga näringslivet, samtidigt som det till exempel inom privata äldreboenden är tio procent färre anställda än i kommunala. Det har dessutom kommit till Socialstyrelsens kännedom att enskilda verksamheter inom äldrevården i vissa kommuner upprättar genomförandeplaner i omvänd ordning, utan att först få ett beslut från nämnden. Ett förfarande som saknar stöd i lagen eftersom det är nämnden som har ansvaret i förhållande till den enskilde. Privata och kommunala aktörer i socialtjänsten som Socionomen intervjuat uttrycker att marknadstänkandet medfört ett avstånd till brukaren. ”Upphandlingsförfarandet har också skapat sin egen byråkrati, med speciella enheter och ansvariga” kan vi läsa i reportaget på sidan 37, ett förhållande vi tidigare kritiserat – innan köp- och säljsystemets genombrott.
Regeringen har nu gett Socialstyrelsen i uppdrag att granska om det finns en kvalitetsskillnad mellan kommunala och privata utförare i äldreomsorgen. De ska också se över vilken vägledning kommunerna behöver vid upphandling, avtal och uppföljning av en verksamhet för att säkra kvalitén. Kommunen har det yttersta ansvaret för individen, lyder lagen. Lever marknadskrafterna sitt eget liv? Förhoppningsvis får vi ett svar på den frågan.
Lena Engelmark
Chefredaktör
