Myndighetsutövning – ett underskattat område

2011-09-15  |  Uppdaterad 2011-09-22

LEDARE. Myndighetsutövning i socialtjänsten, socionomernas kärnområde, kräver hög kompetens. Men på flera håll i detta nummer blir vi påminda om att detta är ett område vi socionomer sällan satsar på.

I forskningssupplementet på sidan 32 belyser Karin Kullberg utifrån sin avhandling hur socionomkvinnornas karriärvägar ser ut. Här kan vi läsa att bristen på möjlighet till självständighet och handlingsutrymme gör att kvinnor ofta lämnar myndighetsutövningen för andra arbetsuppgifter. Många nyanställda saknar därför stöd från mer erfarna kollegor. Att som nyanställd inte få hjälp i ett stressigt och känslomässigt ansträngande arbete får konsekvenser för socionomens professionsutveckling då hon i stället ofta väljer andra vägar. Detta får i slutändan följder för professionaliseringen på kollektiv nivå. Mönstret bör rimligen också få konsekvenser i arbetet med de hjälpbehövande. Samtidigt skärps nu kontrollen på att vi utför handläggningen på ett bra sätt. Första juli infördes lex Sarah i hela socialtjänsten och i fokusreportaget på sidan 6 kan vi läsa mer om nya villkor.

Att bara 65 procent av landets socialsekreterare, biståndshandläggare och LSS-handläggare inom socialtjänsten är socionomer får vi veta på sidan 61. Och när allmänheten med jämna mellanrum upplyser Socionomens redaktion om felaktigheter i myndighetsutövningen, kan vi inte annat än se allvarligt på detta. Senast i förra numret skrev vi till exempel om LSS-handläggningen – ett komplicerat och svårt område – och de allvarliga brister som Socialstyrelsen uppmärksammat. Handläggare förhalar ansökningar om insatser och personal har utsatt boende för fysiska övergrepp. Larmrapporter som pekar på att vi måste kvalitetssäkra både LSS-handläggningen och den nära kontakten med de hjälpbehövande. Märkligt nog har regeringen inga planer på att införa yrkeslegitimation för socionomer, varken för socialsekreterare eller för kuratorer, trots att frågan varit aktuell i mer än 50 år.

Än så länge har vi alltså varit tvungna att ta professionsfrågan i egna händer. Ett uttryck för detta är traineeprogrammet i Järfälla kommun utanför Stockholm. Vi presenterade projektet inför starten och nu har det gått ett år sedan socionomen och trainee eleven Elisabeth Arvidsson började arbeta i Järfälla. Med hjälp av internutbildningar från kommuner i projektets styrgrupp tillsammans med undervisning från socialhögskolan fick Elisabeth arbeta med alla myndighetsområden inom individ- och familjeomsorgen. Anna-Lena Lindquist från Socialhögskolan i Stockholm som tillhör styrgruppen har nu följt upp programmet. Hon har en del funderingar inför fortsatt arbete: När ska man anställa personal via traineeprogram och när ska man inte göra det? Upplägget behövs för alla. Många tror att myndighetsutövning är en rent administrativ uppgift och ser inte hur komplicerad den är. För att en kvalitetsutveckling ska ske måste arbetsgivarna satsa på ordentliga inskolningsåtgärder och hela tiden ge anställda möjlighet till yrkesfördjupning, anser hon.

Just nu pågår liknande initiativ som Järfällaprojektet runt om i landets kommuner. Med professionalisering följer förhoppningsvis högre status både inom kåren och ute i samhället. Eftersom det oftast är misstag i handläggningen som visas upp för allmänheten, borde vi också synliggöra positiva exempel. Eller som Elisabeth Arvidsson uttrycker det: ”Vi ska vara stolta över det viktiga jobb vi gör. Det behövs och det är svårt. Nedvärderar vi vårt arbete så nedvärderar vi dem vi arbetar med. I slutändan handlar det om samhällets människosyn.”

Lena Engelmark
Chefredaktör