När barn mördas

2011-12-02

Nina Hjelmgren: Det täta nätverk som funnits i familjebindningar fungerar inte längre ensamt.  Bild: Claes Andreasson

Nina Hjelmgren är journalist, statsvetare och författare till två rapporter om polisens och kommunens hantering av mordet på Kevin i Arvika 1998. Hon beskriver den 4-årige Kevin som en herrelös hundvalp.  ”Ibland fick han mackor av någon i affären när han inte hade fått frukost”.

Hon blir lite förvånad när Socionomen ringer, för hon fick nästan ingen respons alls på sina rapporter då. Trots att hon skrev: det kommer att hända igen. Och nu är vi där – i Ljungby.
– Jag blir förtvivlad när jag tänker på att vi har lärt oss så lite, säger hon. Och jag hoppas att jag själv aldrig behöver be någon om hjälp på det sätt som Texas mamma bad socialtjänsten i Uddevalla om hjälp.
En generell erfarenhet är att vuxna måste börja reagera och ta det ansvar som krävs av dem för att skydda barn, skriver Nina Hjelmgren. Det täta nätverk som funnits i familjebindningar fungerar inte längre ensamt.

Socialtjänsten i Arvika upptäckte miljöer som man inte tyckte barn borde behöva leva i och ungdomar som mådde mycket dåligt. I flera fall fortsatte arbetet för socialsekreterare och psykologer efter det att förhören avslutats. Men polisen möttes av en tystnad som ingen tidigare varit med om, inte ens de mest erfarna utredarna. Ingen hade sett något. Ingen hade märkt något. De upplevde det som att föräldrar försvårade förhören. Några barn ljög för att de varit vid vattnet trots att de inte fick. Några uppmanades av sina föräldrar att inte säga någonting alls.

Det som var unikt i Arvika, var att socialsekreterare, barnpsykologer och polis kom att arbeta väldigt intimt. Efter två månader gav det resultat: Kevins bästa vän, en femårig pojke, och hans sjuårige bror erkände att de hade dödat Kevin, kvävt honom till döds. Nina Hjelmgren:
– De hade sprungit hem efteråt och försökt berätta för sina föräldrar, men ingen hade lyssnat på dem. En av dem ritade till och med en teckning som visade hur ett barn for väldigt illa. Men föräldrarna knycklade ihop den och åkte och handlade. Därefter slöt sig pojkarna i två hela månader.

När allmänheten kastades mellan rykten som handlade om pedofiler, invandrarungdomar och så småningom barn, lyssnade psykologerna till berättelser som många andra skulle gjort allt för att slippa ta till sig. Nina Hjelmgren:
– Det är nog så, att de flesta vill ha en bild av barn som oskuldsfulla; att barn inte kan vara onda. Även psykologerna hade emellanåt svårt att ta till sig vad barn är kapabla till. Nu handlade det om att små barn, medvetna om vad de gjorde, dödade ett annat litet barn.

Barnpsykologer har gång efter annan understrukit att det inte finns några exempel på lek som urartat så att barn dödar andra barn. Barn har normalt inbyggda spärrar och springer efter hjälp när de märker att någon gjort sig illa. Att behöva ta till sig något annat än att alla barn är goda kan upplevas som omvälvande för ens livsuppfattning, säger barnpsykologerna i rapporten. Nina Hjelmgren tillägger:
– Barn är kloka. De vet vad gränserna går. Men de här barnen har redan varit med om ondska. Vi måste förstå att en del svenska barn har det så och inte idyllisera. När jag träffade barnsoldater och rapporterade om dem hade ingen här hemma svårt att förstå att de är kapabla att döda andra människor och att de behöver hjälp.

Läs övriga artiklar i detta ämne: Socionomen 8-2011

Maria Korpskog och Anna Fredriksson