Oenighet kring kunskapsutvecklingen i socialt arbete

2010-09-15

LEDARE. I förra numret av Socionomen skriver IMS, numera integrerat i Socialstyrelsens linjeorganisation, ett öppet brev till landets alla socionomer. I detta brev står bland annat att Socialstyrelsen vill att fler verksamheter inom landsting och kommuner ska arbeta med evidensbaserade metoder. De arbetar mot målet att skapa en evidensbaserad praktik och en gemensam terminologi för att kunna göra kvalificerade utvärderingar. Socialstyrelsen poängterar att det behövs vetenskaplig kunskap om insatsers effekter och att få universitetsforskare intresserar sig för detta. I rapporten Effektutvärderingar i doktorsavhandlingar visar de i en genomgång av tio års doktorsavhandlingar att endast tre doktorander i socialt arbete har gjort effektutvärderingar av hög kvalitet. Därför bedriver Socialstyrelsen själv viss forskning i detta. De har även fastställt nationella riktlinjer för bland annat missbruksvård, personer med demens och personer med schizofreni där verksamheter från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten ingår. De planerar att ta fram fler riktlinjer för områden där socialtjänsten spelar en central roll. Information om vilka metoder som är effektiva behöver implementeras i verksamheterna och följas upp, skriver Socialstyrelsen, där kunskap som utvärderingarna ger bildar underlag för fortsatt forskning.

Ovetandes om Socialstyrelsens brev anländer i samma nummer professorerna vid Institutionen för socialt arbete i Stockholm med ett debattinlägg. De skriver att få invänder mot en evidensbaserad praktik men professorerna vänder sig starkt mot att Socialstyrelsen/IMS lagt fram flera publikationer som framstår som mycket kritiska gentemot socialt arbete som akademiskt ämne. Professorerna problematiserar och kritiserar Socialstyrelsens slutsatser i ett antal rapporter/artiklar. Bland annat ifrågasätter de ovan rapport där Socialstyrelsen uppmärksammar bristen på avhandlingar som behandlar effekten av metoder i socialt arbete. Rapporten placerar socialt arbete i en medianposition bland sju ämnen som granskats om andel effektutvärderingar i avhandlingar och professorerna ser inte detta resultat som problematiskt. De fastslår att Socialstyrelsen borde ha diskuterat en områdesnormering som tar hänsyn till i vilken utsträckning det är relevant och praktiskt möjligt att genomföra effektutvärderingar inom de olika disciplinerna. De skriver vidare att det inte är någon överraskning att omvårdnads- och folkhälsovetenskap, som tillhör det medicinska fältet, är de discipliner som uppvisar högst andel effektutvärderingar. De tillägger: ”Samtidigt kan man givetvis fråga sig i vilken utsträckning utvärderingar med den typen av upplägg är relevanta för eller genomförbara inom det sociala arbetets praktik?”

Socialstyrelsen svarar i sin tur att effektutvärderingar är både relevanta och praktiskt genomförbara. Den internationella forskningen visar att det idag finns närmare femtusen randomiserat kontrollerade utvärderingar och flera tiotusental kvasiexperimentella som berör socialt arbete. Antalet ökar hela tiden. Antalet svenska effektutvärderingar ökar också men från en mycket låg nivå. Bristen på svensk forskning är allvarlig, anser Socialstyrelsen, eftersom vi får allt fler exempel på att det som är verksamt i ett land inte alltid är det i ett annat. Därför är det svårt att bedöma vad som kan införas i Sverige med positiva effekter. Socialstyrelsen tillägger att det låga antalet svenska effektutvärderingar är en anledning till att Socialstyrelsens Metodguide inte innehåller fler granskade metoder.

Uppenbarligen är två av våra viktigaste auktoriteter – Socialhögskolan i Stockholm och Socialstyrelsen – totalt oense när det gäller kunskapsutvecklingen i socialt arbete. Och det finns starka skäl att följa debatten framöver.

I Forskningssupplementet i detta nummer publiceras två artiklar av tongivande forskare vid Institutionen för socialt arbete i Stockholm. En av dessa är medförfattare till ovan debattinlägg. Socialstyrelsens nationella riktlinjer kritiseras. Författarnas slutsatser pekar i motsats till Socialstyrelsens på metodens underordnade betydelse i behandlingsarbetet med missbruksproblem. Viktigt forskningsfält för framtiden är enligt Forskningssupplementets författare alliansen mellan behandlare och klient där klientens motivation och behandlarens personlighet spelar väsentlig roll. Slutsatser vi kan känna igen från psykoterapiforskningen.

Vad säger Socialstyrelsen? Vad säger andra forskare? Finns fler artiklar av samma dignitet i denna fråga? Vad säger socionomer från fältet? Hör av er.

Lena Engelmark
Chefredaktör