Samhället har ansvar även för äldres känslobehov

2010-06-30

LEDARE. Vid 61 års ålder ansåg författaren Aino Trosell att det inte räckte med ett trettiofemårigt möblemang, gemensamma barn och barnbarn, hyllmetrar fotoalbum och den ekonomiska tryggheten i att vara två. Det var ändå för lite. Kärleken fanns inte längre mer än i ord.

Det var med dessa tankar hon skrev sommarnovellen Om kärlek är allt för Socionomen. Huvudpersonerna är pensionärer. De möts, blir kära, skiljer sig och börjar om. Kvinnan i novellen, som är betydligt äldre än Aino, har varit för sträng mot sig själv. Hon har knutit handen så hårt om minnet av den kärlek hon hade att hon var nära att förlora sig själv.

Socionomen valde berättelsen om ett äldre pars kärlek därför att ämnet så sällan syns i den offentliga debatten. Aino Trosell tror att de flesta ser på äldre som totalt asexuella. Och det är kränkande, anser hon. Äldres känslobehov kan se lika olika ut som yngres. Livet pågår tills det är slut och har samma lödighet hela vägen. I takt med att vi lever sundare och blir äldre så orkar vi upprätthålla hela klaviaturet långt upp i åldrarna men samhällssystemen hänger inte riktigt med, menar hon. Personal i pensionärslägenheter eller i hemtjänsten måste ha en dörr öppen för att äldre faktiskt är vuxna människor som har ett långt, känslomässigt och sexuellt liv bakom sig. Och kanske fortfarande har det.

Sambo, särbo, gifta eller skilda: Att samhället har ett ansvar även för äldres känslobehov är nog de flesta överens om. Ändå behöver vi bara lyssna till den senaste debatten för att finna grund i Aino Trosells tankegångar. Googlar vi på nätet hittar vi till exempel mängder av artiklar som belyser äldre pars brist på valmöjligheter, par som mot sin vilja tvingas leva isär de sista åren av sina liv. Folkpartiets rapport, som Riksdagens utredningstjänst står bakom, visar att tre av fyra kommuner inte kan garantera äldre pars fortsatta samlevnad på äldreboende när bara den ena har vårdbehov. Men problemet är inte alldeles enkelt, menar Per-Olov Nylander handläggare vid SKL. Att inte erbjuda särskilt boende för båda makar där bara den ene har omsorgsbehov är i enlighet med den lag som finns. Dessutom är särskilda boenden oftast byggda för en person. Och om en helt frisk individ upptar en vårdplats skapas nya frågor kring till exempel driftskostnader och besiktningsskydd. Kommunerna har svårt att lösa den här typen av problem.

Samtidigt är det en hälsorisk att inte få ha sin partner nära, och i ett äldre skede är det ännu viktigare att ha den goda relationen med sig, säger Ann-Marie Lundblad, familjerådgivare och Fil dr i folkhälsovetenskap. Forskningen stödjer att tillfrisknande, både psykiskt och fysiskt, påskyndas genom den goda nära relationen.

Och det är inte bara i valet på vilket avstånd vi vill ha den goda relationen som äldre stryker på foten. Även när det gäller att få hjälp att upprätthålla denna relation är tröskeln högre. Familjerådgivningen är lika viktig för alla men vi ser sällan pensionärer där. Yngre par och par med barn prioriteras och äldre bjuds inte in lika aktivt. Samtidigt har äldre par inte samma vana som yngre att söka hjälp, säger Karin Lübeck som är vice ordförande i Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare. I reportaget på sidan sex berättar hon och Ann-Marie Lundblad mer om familjerådgivningens villkor. Den höjda familjerådgivningstaxan, som poängteras i denna text, är ännu en faktor som belastar redan tungt ansträngda pensionärskapital.

Andelen äldre i befolkningen växer. Som alltid bör vi vända oss till oss själva: Hur tungt väger kärleken i våra liv? Hur vill vi leva tillsammans när vi blir äldre? Vilka behov har vi i arbetet med våra relationer? Kanske är det som Ann-Marie Lundblad, Karin Lübeck och Aino Trosell hävdar: Vi är korta i vårt sätt att tänka. Vi ser ytan och glömmer bort att känslor av lust, förälskelse, kärlek och besvikelse är desamma oavsett om vi är 25 eller 75.

Lena Engelmark
Chefredaktör