Ungdomsrevolt

2011-10-26

Har man vuxit upp i en miljö där ingen tror på mig så är det svårt att tro på sig själv. Man blir destruktiv eftersom man upplever att man inte har något värde.  Bild: Anna Rehnberg

Många minns säkert ungdomskravallerna i Paris hösten 2005. Inte bara i Paris utan i trehundra franska städer. Liksom kravallerna som drabbade Aten 2008. Och sommarens upplopp i London där ungdomar levde rövare sitter färskt i minnet. Det är de stora händelserna som når oss, men i själva verket kokar det i hela Europa och spiller över i våra svenska förorter. Rosengård. Biskopsgården. Backa. Tensta. En gnista, ett övertramp av polisen, kan sätta igång ett rasande förlopp.

Från ungdomarna hörs skällsord om utanförskap, att fritidsgårdar stängs ner, att polisen trakasserar. Horder av unga människor, klädda i mörka luvjackor – så kallade hoodies – drar längs gatorna och lämnar förödelse efter sig. Till och med räddningstjänst och ambulans attackeras. Etablissemanget talar om ligister, kräver fler poliser och hårdare tag. Men vad är det som händer? Varför har det blivit så gränslöst, kallt och bryskt?
– Den här typen av upplopp är knutna till samhällsutvecklingen som vi har sett de sista trettio åren. Det är ett skifte från välfärdsambitionerna som uppstod efter kriget till en nyliberal samhällsordning som kom med Reagan och Thatcher, när välfärdsapparaten började ifrågasättas, försäkringssystem skars ner och fackföreningsrörelsen attackerades, säger Ove Sernhede.

Detta är i sin tur kopplat till övergången från ett industrisamhälle till kunskapssamhälle där många människor inte längre passar in. Valfrihet och individualisering är något som gynnar de som redan är starka medan stora grupper hamnar utanför i den sociala skiktning som uppstår. De blir förlorare på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, i utbildningssystemen.

Under 50-, 60- och 70-talet förekom också ungdomsprotester, men då var det mer frågan om olika ungdomskulturer som ville hävda sin rätt att finnas till. Det var en demonstration mot auktoriteter och en växande politisk medvetenhet startade protester mot olika krig runt om i världen. Men det första upploppet som ändrade karaktär har Ove Sernhede spårat till stadsdelen Brixton i London 1981 då ungdomar öppet visade sitt missnöje mot rasism, social nedskärning och utsatthet genom våld, bränder, konfrontation och stenkastning. Gnistan tändes efter att den engelska polisen hade skött en utredning av en rasistisk mordbrand på ett slapphänt sätt. Det är ett mönster som sedan återkommit gång på gång.

Men går det att rättfärdiga att bilar och skolor bränns ner, att ungdomar tar sig fram med hot och våld, säljer knark och använder vapen, bara för att man ser ett klassperspektiv?
– Det handlar inte om att rättfärdiga något. Det som sker är förfärligt. Men ska man kunna förändra något så måste man förstå var det kommer ifrån. Vi kan säga att det här är fel, men det går inte att stanna där. Det handlar om en ständig frustration som föder en hopplöshet där man snart skiter i allt. Man har inget att leva för, inget att tro på. Alla deltar inte i upploppen utan många resignerar och blir deprimerade, andra missbrukar droger som minskar ångesten, något som många gånger leder till att man tar livet av sig, säger Ove Sernhede och fortsätter:
– Det pågår ett svindlande röveri även inom eliten där man förser sig med fantasilöner, förmåner och fallskärmar samtidigt som det finns en andra klassens medborgare i samhällets utkanter som bär på en frustration och vrede över att vara i en permanent marginalposition och till slut triggas det av att något händer.

Skillnaderna växer. Idag lever en man från Hovås i Göteborg nio år längre än en man som bor i Hjällbo. Inkomsten är fem gånger högre och ohälsotalen fyra gånger lägre. Nästan hälften av ungdomarna i åldern 20-25 år är i vissa stadsdelar varken sysselsatta i studier eller i arbete.

Vad skapar det för känsla hos en ung människa som lever under sådana villkor?
– Jag har jobbat många år i socialtjänsten, gjort forskning och intervjuat ungdomar och andra som det har gått snett för och det är en sak de alla har gemensamt. Det är ingen som medvetet väljer eller vill ha ett liv som fattig, stigmatiserad, missbrukare eller ”looser”. Det handlar om att vi växer upp med olika förutsättningar på ekonomisk, social och psykologisk nivå. Har man vuxit upp i en miljö där ingen tror på mig så är det svårt att tro på sig själv. Man blir destruktiv eftersom man upplever att man inte har något värde. Om vi inte hittar en politik där alla kan vara delaktiga, om klyftorna fortsätter att glida isär, så riskerar samhället att bygga allt mer på rädsla. Vi som har är rädda för dem som inte har och att de ska ta det från oss och då använder vi hårdare tag mot dem. När tryggheten försvinner så kommer behovet av säkerhet att bli större och det innebär mer övervakning, kontroll och fler poliser.

I Socionomen nr 7-2011 kan du läsa vidare om den ökade självmordsrisken hos unga kriminella. Följ också med till en av Göteborgs förorter där en blandning av kriminalitet, våld och kärlek, respekt möter besökaren.