Vad är grunden i våra drömmar idag?

2011-06-23

LEDARE. Hon var rätt tuff, Åsa Moberg, konstaterar jag när jag sitter på Kungliga biblioteket i Stockholm och läser hennes gamla krönikor i Aftonbladet från -68 till tidigt 70-tal. I denna brytningstid mötte kapitalisternas behov av produktionsutveckling och större avkastning arbetarnas krav på högre löner och inflytande. Industrin behövde mer arbetskraft under mer rationella former samtidigt som arbetarna höjde sina röster om bättre levnadsvillkor. Jämlikhetstanken blev ett ideal i de flesta samhällsfrågor och i denna revolutionära tidsanda var Åsa Moberg en av de kvinnor som hördes i den offentliga debatten.

Ung, okonstlad och rakt på sak blottade hon samhällets sociala orättvisor och orimliga livsvillkor. Inte sällan fick en och annan journalistkollega en känga i jakten på avslöjandet av vardagens orättvisor. Existentiella övertramp som Åsa Moberg slog larm om kunde till exempel handla om den psykiatriska vården, där hon i krönikan Karsudden, arbetstvång men ingen vård beskrev tillvaron för de intagna som koncentrationslägerliknande. Ungdomar och vuxna med olika slags problem blandades och isolerades på obestämd tid, för att därefter dras in i ett ekorrhjul av arbetstvång och bestraffning. Hon skrev också om skadeverkningar av frihetsberövandet, bristande demokrati på fängelser och om att människor som av olika anledningar inte passar in i samhällsordningen måste få plats.

Med tanke på den grundliga research Åsa Moberg gjorde var det kanske inte så konstigt att hon var offensiv. När hon reste runt och skaffade sig insyn i fängelse- och sjukhusvärlden fick hon till exempel kontakt med många kvinnor som levde på mentalsjukhus. I hennes senaste bok Kärleken i Julia Anderssons liv får vi inblick i hur möten med missbrukare, kriminella och andra socialt utsatta såg ut. ”Jag brevväxlade med alla berömda brottslingar på 70-talet”, skrattar hon och berättar att det ibland kunde uppstå helt oväntade artiklar. Som under Norrmalmstorgsdramat -73, då Clark Olofsson från bankvalvet ringde direkt hem till Åsa Moberg för att berätta sin historia.

Majoriteten av socialt intresserade unga kvinnor engagerade sig hårt i utanförskapets öden, menar hon. Hur skulle man annars visa sitt sociala intresse om man inte umgicks med dem som hade det svårt och behandlade dem som människor?

Sympatiskt, tänker jag, men inte så vanligt idag. Kanske ser vi annorlunda på saker och ting? I sommarnovellen, som Åsa Moberg skrivit, kretsar handlingen kring missbrukaren Anders som i ett triangeldrama projicerar sin oförmåga på två kvinnor för att upprätthålla sin självbild. Och kvinnorna i sin tur är beredda att utplåna sig totalt för bekräftelsen på att de är kapabla och betydelsefulla. ”Trovärdig novell”, kommenterar Lena Wennlund som är leg. psykoterapeut med lång erfarenhet av beroende- och missbruksproblematik.

-68 var en extremt medryckande tid för alla som hade minsta fallenhet åt det hjälpande hållet. Idag är vi klokare, vi har fler psykologiska insikter, säger Åsa Moberg. Vi vet att det inte är så enkelt som att om jag säger att jag är en snäll människa, så blir människan framför mig bra. ”Men det var någonstans grunden i våra drömmar, att om vi bara betedde oss hyggligt så skulle alla bli hyggliga.”

Lena Engelmark
Chefredaktör