Vi är alla del i utanförskapet
2012-06-02
LEDARE. Utanförskap och segregering. Vi berörde problemet redan för ett par nummer sedan fast då med fokus på den demokratiska skolans funktion i utsatta bostadsområden. Nu tittar vi på vad som faktiskt pågår i våra storstäder, hur sociala strukturer bildas och varför. Fattigdom, ohälsa, arbetslöshet och ofullständig skolgång gör att delar av dagens unga från de mest utsatta områdena riskerar att tappa tilltron till samhället, skriver Ove Sernhede som studerat problemen i Sverige i förhållande till övriga Europa. Parallellt med våldsuttrycken, en vägran att infinna sig i rollen som ”andra klassens medborgare”, ser vi nu en konstruktiv form av mobilisering bland unga i Sveriges förorter. Den bör vi ta fasta på.
Ofta drar vi enkla slutsatser av det vi ser utan att reflektera kring bakomliggande orsaker. Att fattigdom är en grundläggande anledning till att människor har svårt att finna livsredskap och fastnar i destruktiva mönster, vet vi. Ändå ökar klyftorna mellan rika och fattiga i Sverige parallellt med den etniska boendesegregationen. Klassamhällets yttringar är så alarmerande att kulturinstitutionerna Dramaten, Radioteatern och P1 Dokumentär i ett samarbete bjöd in till helkväll för att synliggöra ökade sociala skillnader i Sverige. Socionomen var där och på sidan 74 hör vi olika röster kring det klassamhälle som syns överallt, men som politikerna inte lyckats förhindra.
Malmö, som vi i detta nummer studerat närmare, har högst andel barnfattigdom i landet. Här blir vi hela tiden påminda om utanförskapet, trots ambitionen om inkluderande arkitektur. Förändring tar tid, menar stadsarkitekten Björn Siesjö som på sidan 40 berättar om erfarenheter då han var verksam i staden. Sedan 1995, när basindustrin minskade och visionen om en integrerad kunskapsstad tog form, har det skapats ett tydligt A- och B-lag där de senare saknar den utbildning och specialisering som krävs. När han jämför Sverige med andra länder i Europa ser han också att vi inte utnyttjar den fulla potentialen på arbetsmarknaden. Här är vi inte lika villiga att anställa människor med utländsk bakgrund jämfört med andra länder.
Regeringen tar nu fram en ny integrationspolitisk strategi. De tittar bland annat på hur arbetsdeltagandet för nyanlända utrikesfödda kvinnor och anhöriginvandrare ska kunna öka, och hur skolan ska bli bättre på att ta emot nyanlända elever. En bra ambition. Men vi måste se till att barn och ungdomar har en godtagbar livskvalité fram till denna vision blir verklighet. På sidan 30 berättar forskarna Tapio Salonen och Anna Angelin om den översiktsstudie de nu presenterar för Malmökommissionen. Forskning visar att socialtjänsten i Malmö anser att barn som växer upp i familjer med försörjningsstöd inte har en skälig levnadsnivå. Riksnormen, som är tänkt för kortare perioder, täcker helt enkelt inte upp behoven. Svårigheterna att ta sig in på arbetsmarknaden och förändringarna i socialförsäkringssystemen gör att allt fler föräldrar står utanför dessa och blir långvarigt beroende av försörjningsstödet.
Ett barns upplevelse av sin vardag är inte tillfällig utan får konsekvenser på sikt. Barnfattigdom är ett av flera viktiga kapitel i antologin Fattigdom utan gränser som jag och Hans Swärd ger ut i september. Boken tar ett helhetsgrepp om fattigdomsfrågan, från medeltiden till idag. Även om klassamhällets skepnad har förändrats genom historien så är innebörden densamma. Boken lyfter bland annat fram just de nyanlända och utlandsfödda vi idag inte släpper in i samhällsgemenskapen – dem vi hänvisar till de segregerade och utsatta bostadsområden vi själva ställer oss utanför.
Lena Engelmark
Chefredaktör
