Vi måste arbeta samlat med våldsproblematiken

2011-10-26  |  Uppdaterad 2011-10-27

LEDARE. Våld i nära relationer existerar oavsett social tillhörighet, ålder och kön och är alldeles för stort för att behandla i ett och samma nummer. Därför har vi här valt att fokusera på mäns våld mot kvinnor. Det betyder inte att andra typer av våldsrelationer är mindre väsentliga, bara att vi planerar att belysa problemet ur olika perspektiv i kommande nummer.

Arbetet för kvinnofrid tog ordentlig fart 1993 då regeringen tillsatte en kommission, Kvinnovåldskommissionen, för att titta närmare på våldet och vad man skulle göra åt det. Lagändringar och förebyggande åtgärder föreslogs och Kvinnovåldskommissionen, som då särskilt studerade mäns våld mot kvinnor i nära relationer, poängterade statens ansvar att förhindra våldet. Kvinnofridspropositionen presenterades och den 1 juli 1998 infördes Kvinnofridsbrottet i brottsbalken. Idag ser vi kvinnomisshandel som ett särskilt brott där själva processen skiljer våldet från annan typ av övergrepp. Lagen ser våldet ”som ett led i en systematisk kränkning av kvinnans identitet med avsikten att allvarligt skada hennes självkänsla” (SOU 2004:117). Under 2000-talet har viljan att utveckla verksamheter och öka kunskapen hos olika aktörer för att förhindra våldet blivit större.

Kommunerna har efterlyst stöd för att kunna upptäcka, göra riskbedömningar och ge rätt åtgärder mot våld. Därför utarbetar Socialstyrelsen idag insatser i ett större paket som syftar till att förbättra hjälpen till våldsutsatta kvinnor och barn. I detta ingår bland annat olika utbildningsmaterial för olika grupper av våldsutsatta kvinnor som kan ha svårare att få samhällets stöd, och detta berättar vi om på sidorna 27-33. Vissa kan till exempel ha speciella behov och särskilda bindningar som gör att de hamnar i ett större underläge gentemot den som utövar våldet. Socialstyrelsen poängterar här att vi alltid måste titta på det individuella fallet eftersom olika omständigheter i våldsbilden kan förekomma hos samma individ.

Studier tyder också på att sociala och ekonomiska förhållanden har betydelse. Kvinnor med långvarigt försörjningsstöd i kombination med andra sociala problem är en utsatt grupp. Det finns skäl att tro att många våldsutsatta kvinnor och barn kan vara aktuella hos socialtjänsten utan att våldet har uppmärksammats. Utöver utbildningsmaterialet kommer det därför snart att finnas tre bedömningsmetoder som kommuner kan använda under kontrollerade former i dialog med Socialstyrelsen. Detta ger socialtjänsten en möjlighet att kunna identifiera och utreda våldet.

Hur ska vi då i en samlad insats arbeta för att komma tillrätta med utsattheten hos kvinnorna? Först och främst handlar det om att motverka isolering och få bort kvinnorna från destruktiva miljöer. Se till att de har utbildning, arbete och kommer in i socialförsäkringssystemen. Vi måste också kunna erbjuda bostäder i områden med ordentliga sociala strukturer. Mycket handlar om generella åtgärder, säger Hans Swärd som är redaktör för Socionomens Forskningssupplement, men vi bör också arbeta mer samlat med våldsproblematiken på socialbyråerna. Är kvinnan riktigt fattig och har levt på försörjningsstöd länge så är steget att gå vidare stort. Finns dessutom våld med i bilden blir tillvaron än mer komplicerad. Ett arbete över sektionsgränserna gör det lättare att få helhetsperspektiv på kvinnans situation och i samverkan med henne hitta en individuell lösning.

Lena Engelmark
Chefredaktör